Trefötter eller inte när du bränner glasyr

Fick en fråga
- om det går att  göra egna trefötter? 

Och fick direkt upp bilden av Albert Elfstrands "egen tillverkade" trefötter. 
Så visst går det att göra sina egna trefötter. 
Efter att funderat lite närmare, kom frågan varför göra sina egna trefötter? De som finns på marknaden idag är enkla balanserade och funktionella. De finns i något keramiskt material och i metall. 
Ska man göra det för att komma billigt undan, håller inte det tar lite tid att göra dem även om det säkert går fort på drejskivan? Blir de bra, nej de som finns att köpa verkar mycket bättre. 
När används trefötter? 
Vid lergods och om du vill helglasera, dvs glasera även under godset. 

På Alberts tid var det nödvändigt han råglaserade och brände i vedeldad keramikugn, utan sättplattor. Krukor brändes i varandra med trefötter emellan. 
Han hade lite andra trix och fix för sig också för att sätta en ugn. 
Trefötter fungera inte bra för stengods, eftersom skärven sintrar och då kan trefötterna göra att botten ojämn. Så trefötter används för lergods där skärven är stabil och där det ska vara glasyr även under botten. Det är inte så ofta det behövs. Jag har jobbat med lergods i över 25 år och aldrig använt trefötter. I min lergodsvärld har vi gjort fotkant som har torkats för att få bort glasyren, det fungerar som en trefot. Håller glasyren borta från sättplattan. 

Jag har aldrig sett trefötter i någon professionell keramikverkstad i modern tid. Kanske för att de flesta kör stengods? Men som vanligt blir var och lycklig på sitt.
Mitt tips om du ska du använda trefötter köp de i metall de verkar hålla för evigt? 

Vill du läsa mer om Elfstrands Krukmakeri i Sjöbo med rötter i medeltiden? 
Klicka på länken.